Rasen som har allt

Rolls Royecén bland alla raser

Rasstandard Ursprungsland/hemland: Irland Användningsområde: Stående fågelhund, specialiserad för jakt på hönsfågel. Bakgrund/ändamål: Ursprunget till den irländska settern är tämligen ungt, även om det går att föra tillbaka till tidigt 1700-tal. Dessa ursprungliga settrar blev utan tvekan populära i Irland under 1700-talet, där de tränades att finna fågel för avskjutning. Även om den röda settem var förhållandevis ovanlig under tidiga delen av 1800-talet så växte dess popularitet stadigt under seklets gång. När Irländska Setter Klubben bildades i Dublin 1882 var det många som trodde att den röda settem var den enda existerande settern. Från den dagen och framåt ökade popularitet för den röda settern, medan den röd och vita settern minskade. Mot slutet av 1800-talet exporterades redan den röda settern i avsevärt antal och ökade också utanför Irland. Rasen är numera lika vanlig i Storbritannien, Europa och USA som den är i Irland. En del ägare kom att betrakta den irländska settern som en vacker sällskapshund i stället för en användbar jakthund. Dock ställer Irländska Kennelklubben krav på att rasen skall klara svåra fältprov, vilket har bevisat att irländsk setter är mycket mer än ett vackert utseende. Helhetsintryck: Irländsk röd setter skall vara livlig och vig och göra mer intryck av senighet och styrka än av kraftfull muskelmassa. Uppförande/karaktär: Irländsk röd setter skall vara en utomordentligt duktig jakthund, som också är en tillgiven och lojal familjehund. Den skall vara intensiv, ädel och intelligent, en hund full av kvalitet. Huvud: Huvudet skall vara långt och torrt, inte för smalt eller snipigt och utan grovhet. Skallparti: Skallen skall vara oval, från öra till öra, med väl markerad nackknöl. Ögonbrynsbågama skall vara markerade. Stop: Stopet skall vara väl markerat. Nostryffel: Nostryffeln skall ha vida näsborrar och vara mörkt mahognyfärgad, mörkt valnötsfärgad eller svart. Nosparti: Nospartiet skall vara långt, måttligt djupt med en tämligen tvär profil. Läppar: Läpparna får inte vara för hängande. Käkar/tänder: Käkarna skall vara starka och av nästan samma längd. Bettet skall vara saxbett. Ögon: Ögonen skall inte vara stora. Ögonfärgen skall vara mörkt hasselnötsbrun eller mörkt brun. Öron: Öronen skall vara medelstora, ansatta lågt och långt bak på huvudet. De skall vara tunna och hänga i ett mjukt veck tätt intill huvudet. Hals: Halsen skall vara medellång, lätt välvd, muskulös men inte grov och utan lös halshud. Kropp: Kroppen skall vara i proportion till storleken. Rygglinje: Rygglinjen skall gradvis slutta från manken till svansen. Ländparti: Ländpartiet skall vara muskulöst och lätt välvt. Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup och framifrån sett smal. Revbenen skall ha god välvning och ge gott utrymme för lungorna men bröstkorgen får inte vara tunnformig. Underlinje: Underlinjen skall slutta i en rak linje från buken till armbågen. Svans: Svansen skall vara medellång och i proportion till kroppsstorleken. Den skall vara tämligen lågt ansatt, kraftig vid roten och gradvis avsmalnande mot spetsen. Den skall bäras i höjd med, eller under rygglinjen. En något högt hållen svans tillåts för hund vid jakt, när den tagit fast stånd för fågel. Extremiteter: Framställ:Skulderblad: Skuldrorna skall vara torra, långa och väl tillbakalagda. Armbåge: Armbågarna skall vara fria, i jämnhöjd med bröstkorgen och varken inåt- eller utåtvridna. Underarm: Frambenen skall vara raka, seniga och med god benstomme. Tassar: Tassarna skall vara små och fasta. Tårna skall vara starka, tätt slutna och knutna. Bakställ: Bakstället skall vara brett och kraftfullt. Lår: Låren skall vara långa och muskulösa. Knäled: Knälederna skall vara välvinklade, varken inåt- eller utåtvridna. Underben: Underbenen skall vara långa och muskulösa. Has: Haslederna skall vara välvinklade, varken inåt- eller utåtvridna. Mellanfot: Mellanfoten skall vara kort och stark. Tassar: Baktassar, se framtassar. Rörelser: Rörelserna skall vara fria och flytande med hög huvudhållning. Bakstället skall ge ett friktionsfritt och kraftfullt påskjut. Frambenen skall nå långt fram som om hunden drog in marken under sig, dock med bibehållande av den låga, långa steglängden. Korsande eller vevande rörelser är högst oönskade. Päls:Pälsstruktur: Pälsen skall vara kort och fin på huvudet, framsidan av benen och på öronspetsarna. På andra delar av kroppen och benen skall pälsen vara måttligt lång, slätliggande och så fri som möjligt från vågor och lockar. Behängen på övre delen av öronen skall var långa och silkiga. Behängen på baksidan av fram- och bakbenen skall vara långa och av fin struktur. Behängen på buken skall vara måttligt långa och bilda krås, som får nå upp på bröstet och strupen. Tassarna skall ha god behåring med fransar mellan tårna. Svansen skall ha måttligt lång fana, vilken gradvis avtar i längd mot svansspetsen. Behängen skall överallt var raka och åtliggande. Pälsfärg: Pälsfärgen skall vara varmt kastanjeröd utan några inslag av svart. Vita tecken i bröstet, på strupen, hakan eller tårna, eller en liten stjärna i pannan, eller ett smalt streck eller bläs på nosen, eller i ansiktet, är inte diskvalificerade. Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse. Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen. Svensk kommentar till rasstandard: Mankhöjd: Standarden föreskriver inget mankhöjdsmått, men som riktlinje kan anges 55 - 65 cm. Ett mått som är i överensstämmelse med den irländska rasklubbens rekommendation.

Irländsk röd setter - inte bara skönhet!

Text Ann Gistedt

Frågar man blivande setterägare vad som gör att de blivit intresserade av irländsk röd setter som ras blir svaret oftast: De är ju så vackra! Ja visst, med sin gracila kroppsbyggnad, sin stolta resning, sitt insmickrande uttryck och vänliga sätt - för att inte tala om den vackra, glänsande, kopparröda pälsen - är varje irländare förvisso en skönhetsupplevelse. Visst är irländaren en av de vackraste hundraser som finns. Men många tänker inte längre. Irländsk Röd Setter är alltså en brittisk stående fågelhund - en jakthund. Låt vara att få av uppfödarna medvetet avlar på bevisade jaktegenskaper utan fastmer på mentalitet och exteriör - vi har ändå en stående fågelhund som stomme. Egenskaper som ingen exteriöravel kan sudda bort kommer kanske att förvåna och förbrylla den nya setterägaren om han inte sätter sig in i konsekvenserna innan köpet.

Vill du försöka jaga praktiskt med din nya familjemedlem - säg till din uppfödare, så kan han lotsa dig till de rätta rådgivarna och själv tipsa dig om litteratur och hur man skaffar träningsmarker. All jaktträning ska börja tidigt och är helt baserat på beröm och uppmuntran. En irländare har för vana att röra sig långt bort från sin förare när den som unghund och vuxen motioneras på fält eller i skogsmark. Det är naturligt för den snabbsprungna settern att själv ha klart för sig var föraren är, men själv verka vara "utom räckhåll". Det är därför oerhört viktigt att träna inkallning redan från första tiden hemma med valpen. Minst lika viktigt är att dagligen släppa den lös för att avdramatisera det där med kopplet. Massor av beröm när valpen/unghunden väl kommer till föraren - även när hjärtat sitter i halsgropen.

Irländaren är badglad. Härligt, vi som bor vid en stor sjö, tänker valpköparen. Ja, men för irländaren går det minst lika bra med avloppsdiken eller den stinkande stillastående gölen med lite äckligt brunt vatten och resterna av halvt förmultnande grodlik - ja, nästan ännu bättre! Var då glad att irländaren nästan helt saknar tät underull. Den torkar alltså snabbt när du badar den och kvarvarande lukt i pälsen är ganska ovanligt.

En mer barnkär ras får du leta efter. Även den gamla knarriga fjortonåringen älskar barn. De umgås i nästan alla fall på ett vänligt och lugnt sätt med alla små tvåbenta, även om de i vanliga fall är ystra och bråkiga. Svartsjuka mot nytillskott i familjen är ett okänt begrepp. Irländaren går dessutom alldeles utmärkt ihop med andra tamdjur: hästar, kor, får, katter, kaniner, marsvin etc. Det är viktigt att den nya setter-ägaren inte gör första träffen dramatisk för inblandade djur. Irländaren tycker i regel om andra hundar - oavsett ras. Den som ser en vuxen Irländsk setter kräla fram mot en liten dvärghund och med sitt kroppsspråk visa hur snäll och rar och älskvärd han är får inte missförstå dessa signaler. Irländaren är visserligen en vek = mjuk hundras - men inte velig och inte rädd eller ängslig. Nej, ordet är vänlig.

Irländaren är en arbetsvillig hund. Låt den delta i ditt aktiva liv. Ta med den dit du far - om möjligt. Träna den på så vis socialt från tidig ålder. Gå kurser med den även efter valpstadiet. Om du vet med dig att din hund kommer att behöva vara ensam i huset eller lägenheten några timmar varje dag - träna den att klara detta! Det är faktiskt oförsvarligt att först vara hemma dygnets alla timmar med hunden och så - när semestern är slut och valpen kanske blivit unghund - helt plötsligt en dag lämna den ensam i fyra timmar. Jag förstår den irländare som talar om att han blir ledsen då.

Den vuxna irländaren är i sig själv en anledning för sin ägare att motionera och röra på sig. När hunden blivit över året kan man börja cykelmotionera den och träna den som blivande draghund inför kommande vintersäsong. Detta sker genom barmarksträning och om det kan ISF-anslutna uppfödare berätta mycket. Du kan också rekvirera en del som finns skrivet om den sortens träning i ISF-bladet. Så heter den tidning som Irländsk Setterföreningen ger ut fyra ggr/år. Där kan du också få många tips om olika aktiviteter i området där du bor. Kom ihåg att settern i regel tycker om allt den får vara med om tillsammans med sin familj.

När du nu berättar för din bekantskapskrets att du ämnar "bli med setter" kommer du troligtvis att mötas av repliker som: Nej hu! Dom som är så nervösa! Fel, fel, fel, fel! Irländaren är pigg och vaken. Synnerligen livlig! - men långt ifrån hysterisk. Våra hundar är lugna och lugnt stilla inomhus - springglada och busiga utomhus, brukar jag säga. Medveten avel och god kamratskap inom uppfödarledet har gjort att idag är irländare, komna ur "våra" blodslinjer hundar fulla av inre harmoni. Råmaterialet du får att förvalta är gott. Däremot kan man naturligtvis utan att själv vilja det frammana rastlöshet genom ett okonsekvent uppträdande mot valpen. Väck tex inte en valp som dumt nog somnat in mitt i en dörröppning eller just den stund då du tänkte gå ut. Valpen tycker i och för sig att det är roligt att bli väckt och aktiverad, men du kan på så sätt medverka till att få en överaktiv hund som har svårt att koppla av. Speciellt viktigt för barnfamiljer att tänka på. Övermotionera inte din irländarvalp! Promenader i hans egen takt, en bra valpkurs, lösspringande och lek med lagom likasinnade hundar under lämplig tid...Se där! Det är vad din valp behöver och klarar av. För unghunden gäller aktiviteter lämpade för hans kynne, storlek och era gemensamma ambitioner. Låt sunda förnuftet råda!

Kom ihåg att rasens mest framträdande egenskap är envishet. Du och bara du är dock setterns ledare och den som bestämmer, vilket måste befästas redan från första början. Det är bra för valp, unghund och vuxen hund att ha regler att leva efter. Det gör den trygg. Då får du din valp/unghund att blomma upp till det, som gör den så otroligt populär bland människor som kommer i kontakt med den på rätt sätt:

En klyftig, låt vara envis - men på ett charmigt vis - älskvärd, vacker kompis som aldrig stöter bort dig och dina känslor för den. Tvärtom lönar den dig med känslor tusenfalt igen!

Lycka till med din irländare. Gör bara rätt från början och du kommer aldrig någonsin att ångra dig!